Meny
|
Martis Jerk - Greyhound - Sidan 1
I Martisgården i Limbäcks by i Våmhus socken, Dalarna föddes 7 aug. 1887 Martis Jerk, och han igenkänner vi som Eric Wickman, den storföretagare i USA, som blivit kallad USA:s "Busskung". Han startade då det nu kända bussföretaget Greyhound.
Limbäck ligger helt nära Våmhus kyrka. Lite söderut, åt Orsasjöns håll till, befann sig den vägknut, som förenade viktiga vägleder mellan Mora och Orsa på Orsasjöns västra strand på den tiden. 1868 avskildes Våmhusfjärdingen från Mora som egen kyrksocken.
Flera familjemedlemmar i Martis Jerks familj och släkt utövade vid sidan om brukandet av Martisgården hemarbete, enkannerligen hårarbete. Fadern, Victor Wretman, reste i sin ungdom med hårarbeten. Sådana resor kunde ibland bli nog så utsträckta. Han befann då i S:t Petersburg både 1879 och 1881. Vid det första tillfället bevittnade han hur en missdådare offentligen hängdes, nämligen den som försökt mörda tsaren Alexander II, vid det senare föll tsaren för ett bombattentat på en av stadens gator.
Martis Jerks farfar, vars namn var Wretman, hade inflyttat till Våmhus. Han var född i Vasa (Finland), men släkten kom från Norrköping. Sin hustru, Erics farmor, hade han träffat i S:t Petersburg, där hon gick och gjorde hårarbeten. Bröllopet stod i S:t Petersburg. Martis Jerks mormor (Martis Karin Ersdotter) var en skicklig och vida känd hårkulla. Hon vistades i London flera år med sitt hårarbete och hade t.o.m. drottning Victoria som kund. Erics morfar (Martis Mats Andersson) brukade liksom sina förfäder Martisgården i Limbäck. Även hans mor (Martis Anna Matsdotter) var hårkulla och hade bl.a. arbetat i Finland.
Under uppväxttiden arbetade han dels på Martisgården och dels i timmerskogen. Det var även ett annat arbete som fångade hans intresse, nämligen det som han fick utöva som handelsexpedit. Det är möjligt att det var Eric's fallenhet för att räkna, som förde honom ut på ett arbetsområde, vilket fjärmade honom från jordbruksarbetet på fädernegården.
Eric var äldst av en syskonskara på fem barn, Eric, Anders, Johan, Victor och Anna. Alla kom att utvandra till Amerika men Victor och Anna återvände senare hem till Sverige.
I Dalarna som på så många andra håll i Sverige framstod vid 1800-talets slut det stora landet i väster som särdeles lockande. Här fanns, ansågs det allmänt, de stora möjligheterna till utkomst. I Sverige var sådana vid nämnda tid allt annat än lysande, ofta helt obefintliga. Man kunde åtminstone inte få det sämre där borta trodde man.
Även mycket folk i Dalarna greps av emigrationens lockelse. Ett stort antal dalfolk, enskilda och hela familjer, fångade tillfället till nya lyckomöjligheter och reste över. Kontakt med främmande länder, ej minst Ryssland, som nyss vidrörts, hade många haft i hårarbetes form.
Martis Jerk lämnade Våmhus 1905 och reste till Amerika med en grupp Våmhusare, de flesta skogsarbetare och dom skulle till de stora skogarna i Arizona för att få arbete. Där blev han mottagen av sin kamrat och nära vän "Gubb Anders", som hade farit över några år tidigare. Eric var då 18 år. Det var en "värvare" vid namn Lindström, som var här uppe. Han reste både i Värmland och Dalarna, troligen även i Norrland, för att skaffa skogsarbetare till Arizona.
När Eric Wickmans far Viktor Wretman vistades i USA från året 1887 till slutet av 1889 var det redan han som brukade namnet Wickman. Eric föddes under tiden hans far var i USA, Michigan på skogsarbete. Eric tog därför samma namn när han kom dit. Han tog namnet Wickman för Amerikanarna hade svårt att uttala Wretman.
Ersättningen var då 75 cent, mat och logi för 12 timmars sågning. Arbetet i Arizona räckte bara i cirka ett ½ år. Eric kom nu med i ett lag, som borrade efter järnmalm. På så vis hamnade han ända uppe i norra delen av Minnesota och kom till några järnbruksstäder varav en hette Hibbing och ligger inte långt ifrån Duluth.
Eric såg framåt. Han såg vilka möjligheter motorindustrin kunde ge, de första Fordbilarna började komma ut då. 1907 började de säljas i större utsträckning och 1913 beslöt han att pröva något nytt och slog sig på bilförsäljning. Han fick då agenturen för Hupmobile som kostade då 600 dollar och Goodyear däck. Tiden var dock ännu inte mogen för vanliga arbetare att köpa en bil och Wickman lyckades inte bli av med den. I stället beslöt han sig för att pröva något nytt.
Eric förstod vad som var att göra och började köra folk till och från gruvorna. Enligt en tidtabell för regelbunden skytteltrafik och mot en nominell avgift började han begagna sin bil till att föra passagerare mellan Hibbing och den lilla staden Alice där det fanns en krog. Avgiften för enkel resa var 15 cent, tur och retur 25 cent. Allmänheten reagerade snabbt på denna nyhet.
Efterhand fick Eric klart för sig att en vanlig bil inte var tillräcklig. Han var tvungen att förlänga den och till slut blev det en buss.
För en ensam person var denna verksamhet mycket betungande med tanke på den bil han hade. Olika störningar i form av punktering, motorstopp och andra problem måste föraren klara medan passagerarna fick kliva ur och titta på.
För 1 200 dollar sålde Wickman sin rörelse till Andy Anderson och Charles Wenberg. Den sistnämnde kunde inte köra bil och för Andy Anderson blev arbetet för påfrestande. Det ledde till att Eric köpte tillbaka Wenbergs andel för 600 dollar. Snart slöt sig andra pionjärer till Wickman. Tillsammans utgjorde de Mesaba Transportation Company, fem primitivt byggda bussar och fem aktieägande förare (Arvid Heed, Andy Anderson, Ralph Bogan och Dominic Bretto).
Det fanns dock behov av att få fram större fordon men bankerna var inte alltför villiga att ställa upp med kapital för detta ändamål. En följd av kriget i Europa (1:a) blev ökad efterfrågan på kol vilket ledde till att verksamheten i gruvorna fick allt större omfattning. Behovet av att flytta folk från en plats till en annan ökade vilket gynnade det nystartade företaget.
Redan 1915 gjorde de en vinst på 8 000 dollar, en vinst som 1916 fördubblades till 16 000 dollar. 1915 hade de inregistrerat sitt bolag som Mesaba Transportation Company. Bolaget förfogade nu över mer kapital och kunde köpa fler bussar.
1916 gifte sig Eric Wickman med Olga Rodin, en i Amerika född dotter av svensk härkomst. Med henne fick han två barn, Robert (Bob) och Peggy (Margaret).
1918 hade Mesaba Transportation Company 18 bussar rullande på dom dåliga vägarna i norra Minnesota, men bolaget fick en bra inkomst detta år, 40 000 dollar. Det var många som arbetade på samma gebit, d.v.s. på bussutvecklingen, men Eric var bland de första + att han fick verksamt vara med om att utveckla bussrörelsen uppe i Hibbing och Duluth.
Martis Jerk besökte Sverige (Våmhus och Dalarna) första gången 1920. Nästa gång han besökte hemlandet var 1934, 1938, 1946 och 1952.
Han hade då (1920) en stor rörelse inom Minnesotas gränser, många bussar och många busslinjer. Eric hade fått koncession i rätt tid. Man slogs om busskoncessionerna på den tiden och han fick vara med från början.1922 flyttade familjen upp till Duluth. Han sålde nu sin andel i Mesaba för 60 000 dollar till dom andra i företaget.
I Orville Caesar fann Wickman en ny kompanjon och tillsammans skapade de ett nytt bolag, Motor Transit Corporation. Av en lång diskussion och förfrågan av Eric i telefon kom även Ralph Bogan att ingå i detta bolag. E. C. Eckstrom hade tidigt börjat trafikera linjer från Chicago. Han kom att bli en av de nya medlemmarna i bolaget, som nu fick namnet Northland Transportation Company med busslinjer i Michigan, Viscounsin och Minnesota.
Något som verksamt bidrog till den snabba utvecklingen för bil- och busstrafiken på 1920-talet var den stora satsning som gjordes på förbättring av vägnätet. Detta i sin tur ledde till att många amerikaner nu var pigga på att resa för att upptäcka sitt land. En olägenhet för resenärer denna tid var att de ofta måste byta busslinje när de kom från en ort till en annan beroende på att olika bolag svarade för olika busslinjer. Ett mål för Northland Transportation blev att försöka binda hop så många busslinjer som möjligt. En intensiv period av uppköp av nya linjer följde. De köpte in 60 nya linjer på 6 veckor. Denna tid var busslinjerna relativt billiga. De kom att bli betydligt dyrare senare. Det var mycket hård konkurrens om busslinjer, och detta ledde till att antalet bussar i bolaget sjönk med en tredjedel från 1926 till 1930.
|
