Meny
|
Martis Jerk - Greyhound - Sidan 3
Svenskarna och regeringen här hemma hade lite svårigheter med amerikanarna. Vi hade fått dåligt namn om oss, så det var svårt att göra affärer, som vi gjort förr, och då tillsattes en stor kommitté av industrifolk.
Det var bortåt 18 personer, bland dem Rolf von Heidenstam, chef för AGA på den tiden. Det var i slutet av kriget, omkring 1944. De kunde inte åka på vanligt sätt, utan de skulle smyga sig in i Amerika genom svåra passager med flyg, som de själva inte visste startplatsen för. Det fick man inte veta förrän sista minuten. En sak var klar; dessa 18 industrimän med sina sekreterare tog stora risker, men trots detta var det ingen svårighet att rekrytera dem, som Heidenstam berättade. Han kände Anders Diös sedan gammalt och han visste att Anders hade en släkting, som hade ett stort bussföretag i Chicago. Heidenstam frågade Diös om han inte kunde hjälpa kommittén att få möjligheter att möta upp med spetsarna av Chicagos affärsfolk. Det kunde naturligtvis inte gå till på annat sätt än att Greyhound eller Eric skulle bjuda in dessa spetsar till en middag, när kommittén kom till Chicago. Anders lovade von Heidenstam att hjälpa till och Wickman var med på galoppen. Greyhoundbolaget och Eric bullade upp en stor middag på ett av de största hotellen i Chicago och alla blev högeligen förvånande och tacksamma. Wickman hade tagit von Heidenstam på sin högra sida och då von Heidenstam tackade förklarade han att gästerna var så tacksamma och glada över allt och att de kunnat komma i sådana utmärkta förbindelser i Chicago. Men det var en jobspost, som de fått del av på kvällen, innan de kom till banketten, och det var att militären tagit alla sovplatserna på tået till Minneapolis. Det var deras nästa anhalt och de var ju så beroende av att kunna sova lite för att kunna klara den ansträngande resan. Nu får vi naturligtvis bara komma in i några sittvagnar. Eric gick ut ett tag och när han kom tillbaka berättade han, att alla skulle få sova till Minneapolis. Det blev stor glädje. Att Wickman kunde ordna saken berodde på att chefen för järnvägen var Erics gode vän, även delaktig i hans stora företag.
Inkallelserna under kriget ledde till brist på manliga chaufförer. Bolaget började utbilda kvinnliga förare, som fick ersätta männen i detta speciellt manliga yrke och att beläggning på bussarna var mycket hög.
Det var inte bara soldater och övriga som arbetade inom krigsindustrin som företagets bussar skjutsade. Goda förtjänster gjorde det möjligt för folk i allmänhet att resa mera, och denna tid fanns i stort bara inrikes resor tillhands.
1943 blev bolagets nettoinkomst nära 11 miljoner dollar trots att drygt 40 miljoner dollar avsattes till skatt.
Under kriget var det inte möjligt att köpa nya bussar. Slitaget på befintliga bussar hade också varit mycket stort. När kriget var över fanns därför ett mycket stort behov av nyanskaffning. 1946 beställdes 1 200 nya bussar av typen Silverside och följande år ytterligare beställningar på 1 562 bussar att levereras 1947-48. Den beräknade kostnaden för de sistnämnda var 39 miljoner dollar.
Efter att ha stått i ledningen för bolaget under 32 års tid beslöt Wickman att dra sig tillbaka 1946 vid 59 års ålder. Under hela denna tid hade hans motto varit att ständigt utöka företaget. Det år han drog sig tillbaka uppgick bolagets vinst till nära 20 miljoner dollar. Eric lämnade inte helt bolaget. Han fortsatte som ordförande i direktörernas styrelse. Ny vd blev Orville Caesar med Ralph Bogan som vice vd. I fortsättningen tillbringade Wickman mycket av sin tid i Florida där han också kunde ägna sig åt en hobby det tidigare inte blivit så mycket tid åt, nämligen att spela golf.
 Eric Wickmans besök i Våmhus 1952 (hans sista) kom att sätta ett särdeles påtagligt spår efter sig, eftersom nu tanken hos den forne Limbäckspojken väcktes att Våmhus kyrkas yttre utseende skulle förändras till det bättre. Från Limbäck, där Eric bodde, såg han att kyrkans torn och tyckte nog att tornkrönet såg tryckt ut. Detta borde avhjälpas. Kyrktornet borde få en ny spira, som reste sig mera bjudande mot rymden.
Det bör antecknas att Eric led av ohälsa (diabetes) och att han hade det svårt att röra på sina svaga ben.
Att: Min pappa Karl Alsing höll på att mura grunden på Martis Jerk hus/hem i Limbäck, då han kom i Taxi från Mora Station 1952 och behövde hjälp ut p.g.a sin sjukdom, och Eric sa till min far: hjop mi out Karl, så få du ena Whiskey. Victor sa då: Du har inge Whiskey alls. Eric sa då: Ig har så mitsi att du kan bada i det...
Han tog kontakt med Anders Diös (en annan stor man från Våmhus) för att diskutera tornfrågan. Anders var med på idén och lovade att se till vad som kunde göras. Efter utredning av Diös och med förfrågan hos arkitekt Cyrilles Johansson, Stockholm, som Anders kände väl och som etablerat sig som god kyrkoarkitekt. Snart fanns det fem alternativ till ny tornspira. Eric granskade ritningarna och han kom fram till alternativ nummer tre och skrev på, Godkännes Martis Jerk. Eric hade utfäst sig att donera 60 000 dollar till kyrkans förnyelse.
Det var 7 sept. 1952. Kostnaderna för alternativet översteg den donerade summan. Wickman uttalade då till Anders Diös att denne borde tillskjuta resterande belopp, och så blev det. 1954 var kyrkans restaurering färdig med den nya, både fasta och gracila tornspiran.
Innan det var klart kom dock från Fort Lauderdale i Florida, som han då gästade det sorgebudskapet att Eric Wickman avlidit 5 febr. samma år. Han ligger begraven i Minneapolis.
Högtiden i Våmhus måste försiggå utan närvaro av den minnesvärde Våmhussonen.
Ett porträtt av Eric Wickman som Sam Uhrdin målade 1952 överlämnades som gåva av fru Olga Wickman till Våmhus församling och att det hänger nu i kyrkans sakristia.
Ett litet exempel som visar att Eric hade skapat sig en fast position i Amerika och att hans namn är välkänt där. 1958 skulle Minnesota fylla 100 år. Före dessa år var Minnesota bara ett "territorium", men nu hade man 100 år på nacken och det skulle firas med pompa och ståt i Minneapolis. Prins Bertil skulle vara med och representera de skandinaver, som deltog i uppvaktningarna kring det stora jubileet. Anders Diös syster Anna skickade en av de tidningar som givits ut i extraupplaga för jubileet. Där omnämndes fyra pionjärer för staten Minnesota, vilka gjort sig namn som aldrig skulle glömmas. De var fotograferade på första sidan alla fyra. Den första var någon järnvägskung, som dragit fram järnvägen till Minneapolis, den andra var sjöman och hade byggt en stor hamn i Duluth över de Övre sjöarna. Det fanns förr inga möjligheter att kunna ta' hand om all järnmalm som bröts i dessa trakter och föra dem till Detroit, där stort behov av järnmalm rådde. Den tredje var Charles Lindberg, svenskättlingen, som var den första som flög till Paris över Atlanten. Det var en oerhörd bragd på den tiden. Den fjärde mannen var Eric Wickman, busstrafikens pionjär.
Detta bekräftade Erics ställning och position i USA, så nu vet ni lite om Greyhound och Martis Jerk.
För Anders Diös har det länge stått som önskvärt att Eric Wickmans minne borde hugfästas på något värdigt sätt vid Våmhus. Diös önskan vore att en porträttbyst restes på lämplig plats i hemsocknen, förslagsvis nära kyrkan.
Så blev det och Anders donerade pengar till bysten. Diös tog kontakt med sin vän skulptören Arvid Backlund i Svärdsjö, som några år tidigare skapat statyn "Hårkullan" och står vid ålderdomshemmet i Våmhus.
Genom samarbete med Eric Wickmans närmaste släktingar, främst brodern Victor Wretman, lyckades skulptören på ett lyckligt sätt ge bilden de rätta, karaktäristiska dragen.
Porträttskulpturen mottogs med glädje av kyrkoråd och kyrkomyndigheter. En tilltalande anläggning iordningställdes rakt västerut från kyrktornet sett och där skedde avtäckningen av Eric Wickmans porträttbyst av landshövding Gösta Elfving i samband med högtiden vid Våmhus församlings 100-årsjubileum 8 sept. 1968. Det var mycket folk på högtiden från när och fjärran, som ville vara med på invigningen på kyrkvallen och minneshögtiden i kyrkan och minnas Våmhussonen Martis Jerk.
Vad kan bättre avslutas med en psalmvers, som betytt så mycket för Eric Wickman allt sedan barndomens år och genom livet, nämligen Sv. Ps. 163:5
Dit ha med far och mor vi gått,
Där lyfte barnabön vingen,
Där ha för Herren Gud vi stått
Samman vid altarringen,
Där var vår första nattvardsgång,
Där har vid jul och påsk vår sång
Med våra fäders sig enat.
Sammanställd av Peter Alsing.
Foton har lånats av Bertil Martis och Elisabet Fagerholm - Martis Våmhus, av vilka även tillstånd för publikation till bilderna om Martis Jerk givits.
Text och material har hämtats från följande böcker:
MARTIS JERK - Eric Wickman (1887 - 1954) VÅMHUSPOJKEN SOM BLEV USA:s BUSSKUNG av Anders Diös och skriven av fil. dr Nils Sundquist.
The Greyhound story from Hibbing to everywhere av Oscar Schisgall.
|
