Meny
|
Martis Jerk - Greyhound - Sidan 2
En av Northlands svåraste konkurrenter var Pioneer Yellow System. 1927 startade en av deras bussar från San Francisco för en resa tvärs över den amerikanska kontinenten. På 5 dagar och 14 timmar fullbordades resan, något som väckte stor uppståndelse denna tid. Bussarna kom att bli allt svårare konkurrenter till järnvägarna och då kom "storfinansen" 1928 och köpte upp alla hans busslinjer i Minnesota. Att märka är att "storfinansen" bestod av järnvägsmagnater (Great Northern Railroad) i stor utsträckning. De såg sin konkurrent och ville vara med och dela. Köpesumman de betalade för 80% av aktierna blev 240 000 dollar. Storfinansen köpte in olika bussbolag och förvandlade de till matarlinjer till järnvägarna.
Detta kapital gjorde det möjligt för Wickmans bolag att expandera på ett hittills okänt sätt. Eric fick nu en del pengar och for till Californien och stannade där i 5 år. Han bildade där Greyhound Pacific, en busslinje, som gick utmed hela västkusten ända från Canada ner till Mexiko. När Eric hade så gjort kom "storfinansen" igen och "köpte upp" honom. Inte nog med det, han fick nu en generell fullmakt att fortsätta köpa in alla erforderliga linjer för att det skulle bli ett bussnät, som gick från ostkust till västkust. Eric fick, som han förklarade, en checkbok med alla medel, som behövdes för att köpa in dessa linjer. Det var ett hårt jobb, ett uthållighetsprov av första klassen var det att kunna ta hand om alla säljare till busslinjer över hela Amerika och därefter sammanfoga alla linjer. Det gick åt många nätter och hans mannakraft tog knäcken innan allt var färdigt.
När Eric 1905 reste till Amerika var ännu inte systern Anna född. Så småningom flyttade alla tre bröderna (Anders 1909, Johan 1912, Victor 1922) och även systern Anna (1925) till Amerika. Vid ett tillfälle råkades alla syskonen i Minneapolis. Enligt Anna, gift Johnson, hade namnet Greyhound kommit till vid detta tillfälle. Det kom senare att appliceras på bussarna i form av en vinthund och 1930 antog bolaget namnet The Greyhound Corporation.
Eric var, som sagts, i sin krafts dagar. Han hade 62 bussar, specialbussar, på jätteutställningen i Chicago 1933. Det var naturligtvis oerhört intressant, man begrep att det behövdes trafik inom utställningsområdet om man skulle orka igenom det.
I mitten på 1930-talet höll bussbolagen på att konkurrera ihjäl varandra. Regeringen måste ingripa genom Interstate Commerce Comission (ICC), som ingrep och skapade fasta priser. Men det innebar även en begränsning för bolag att förvärva nya busslinjer, något Greyhoundbolaget i stor utsträckning ägnat sig åt.
1935 hade bolaget 1 726 bussar som i snitt körde 7 700 mil om året och 6 364 personer anställda. Trots att bolaget betalade nära 5 miljoner dollar i skatt blev nettovinsten i det närmaste 8 miljoner dollar.
Ungefär samtidigt som bolaget ändrade namnet till The Greyhound Corporation flyttades huvudkontoret från Duluth till Chicago. Många av chaufförerna var oroliga om de skulle behöva flytta, men Wickman försäkrade dem att ingen skulle behöva flytta. Detta lugnade också den oro de kände.
Eric Wickman hade sitt kontor på 26:e våningen i Vetebörsens hus i Chicago och när han skulle göra affärer en gång med två herrar, från Goodyear och Firestone, båda var vicepresidenter i sina bolag. De ville sälja däck till Eric för han hade nu flera tusen bussar. De kom till en uppgörelse med att båda nämnda gummibolag skulle leverera ringar till samtliga bussar efter ett pris, som bestämdes till 10 cent per eng. mil; det var om priset de slogs så länge. Förhandlingarna hade pågått i tre månader. Bussbolaget behövde inte köpa ringar, bara visa upp hur mycket bussarna kört. Det fick naturligtvis gummibolagen kontrollera genom mätapparaterna, härefter fick räkningarna utskrivas. Det gjordes upp för cirka 1 - 3 år framåt.
På många områden har Greyhoundbolaget varit nydanande. Att chaufförerna tidigt skulle bära särskilda uniformer, däremot fick de själva bekosta dem för 35 dollar. Stor vikt lades vid hövligt uppträdande från chaufförernas sida. Beträffande annonsering anlitades redan på 1920-talet annonsfirman Beaumont and Homman för reklam i tidningar och radio.
Ett led i ökad säkerhet på bussarna bestod i att verkstäder anlades på olika orter som kunde serva bussarna. Redan i slutet av 1920-talet kom dubbeldäckare utrustade med sovfaciliteter. Orville Caesar, medarbetare i bolaget, gav impulsen att flytta motorn bak i bussen, vilket gav ökat utrymme för mer passagerare i bussen. Han var den som ordnade uppvärmning av bussarna liksom luftkonditionering. Dieselmotorer introducerades som inte gav så mycket avgaser och företaget sparade 40% i bränsle kostnader. Bussarna strömlinjeformades och där det var möjligt utbyttes ståldetaljer mot aluminium för att göra bussarna lättare och därigenom mera bränslesnålare.
I och med att bolaget byggde ut nätet med allt fler linjer krävdes platser där passagerarna kunde vänta och där det fanns rena toaletter. Detta ledde till byggandet av nya terminaler i många av de större städerna. Något nytt med dessa terminaler var att där också inrättades restauranger, och dessa blev genom god standard så populära att de inte bara betjänade busspassagerare utan även allmänheten.
1936 utbröt den första strejken i bolagets historia. Chaufförerna krävde 40% i löneökning. Många chaufförer anslöt sig inte till strejken, utan trafiken kunde upprätthållas om än i begränsad omfattning. Den slutliga uppgörelsen gav chaufförerna 7% i lönelyft.
1939 hade bolaget 29 olika divisioner. Verksamheten blev mycket tungrodd. Det ledde till en omstrukturering av företaget något som innebar att av 29 divisioner blev det sen bara 7.
Under 1930-talets senare del ökade ständigt omfattningen av verksamheten. Brutto omsättningen uppgick till 56 miljoner dollar och vinsten blev dryga 6,5 miljoner dollar. Bolaget hade nu 2 525 bussar, 4 750 olika stationer och 9 552 anställda.
Vid en middagshögtid till Eric Wickmans ära den 18 april 1940 i Chicago, med anledning av att den framstående svenskamerikanen, då av konung Gustav V tilldelats riddartecknet av Vasaorden, första klassen.
1941 inrättades en pensionsfond för de anställda. Denna skulle säkerställa de anställdas pensioner. De anställda behövde bara betala 2% av avgiften till fonden. Resten stod bolaget för. Detta var ett sätt för företaget att knyta de anställda till sig. Konkurrensen om arbetskraften skulle dessutom komma att öka betydligt i och med Amerikas inträde i kriget. Flera busslinjer inkorporerades helt eller delvis detta år, och verksamheten utvidgades till Canada genom Western Canadian Greyhound.
Kort efter japanernas anfall på Pearl Harbour erbjöd Wickman att ställa bolagets 3 000 bussar till regeringens förfogande. Först avvisades detta förslag, något som gjorde Eric rasande. Efter första juli 1942 ändrades inställningen från regeringens sida något som ledde till att bolagets bussar kom att frakta miljoner inkallade men även civila som på något sätt var engagerade i arbetet för landets krigsansträngningar.
Under krigsåren hade Eric och hans bolag oerhört mycket att göra med trafiken för kriget
och han uppehöll sig mest i Washington.
|
